Dags att tycka till om Vattenverksamhetsutredningen slutbetänkande ”I Vått och Torrt”

Den 31 oktober är sista dagen att skicka in sitt yttrande över Vattenverksamhets-utredningens slutbetänkande ”I Vått och Torrt”. Alla som vill kan skicka in sina åsikter om förslagen till miljödepartementet med e-post: m.registrator@regeringskansliet.se och kopia till mattis.loberg@regeringskansliet.se. Råd om hur ett remissvar ska utformas finns på http://www.regeringen.se/sb/d/242/a/3652 i ”Svara på remiss – hur och varför”.

De förslag som är viktigast för vattenkraften återfinns i utredningens egen sammanfattning nedan; hela utredningen finns att hämta på: http://www.regeringen.se/sb/d/18519/a/241583. Om du har frågor eller vill ha hjälp kontakta Walter Johansson eller Gunvor Axelsson.

Tillståndsprövning (kapitel 3–4)

Utredningen föreslår att prövningsplikten för vattenverksamhet inte ska vara generell i fortsättningen. I stället ska det, på samma sätt som för miljöfarlig verksamhet, framgå av regeringens föreskrifter vilka verksamheter som omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt.

En tillståndspliktig verksamhet ska definieras som en A-verksamhet och en anmälningspliktig som en C-verksamhet.

A-verksamheter ska prövas av mark- och miljödomstol medan C-verksamheter ska anmälas till tillsynsmyndigheten, som företrädesvis är en länsstyrelse. Havs- och vattenmyndigheten i samråd med Naturvårdsverket får i uppdrag att utarbeta förslag till dessa föreskrifter.

Till skillnad från miljöfarlig verksamhet inkluderas i dag även prövning av civilrättsligt präglade frågor vid tillståndsprövning av vattenverksamhet. Det gäller huvudsakligen frågor om ersättning för intrång och skada. Normalt är det då den som söker tillstånd som ska utreda skadorna och lämna förslag till ersättning.

Utredningen finner inte tillräckliga skäl att behålla denna skillnad mellan miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. För att uppnå en enhetlig reglering av dessa verksamheter föreslår utredningen att handläggningen av de civilrättsligt präglade frågorna ska skiljas från själva tillståndsprövningen av vattenverksamhet på samma sätt som i dag gäller för miljöfarlig verksamhet. En eventuell talan om ersättning får i stället väckas genom ansökan om stämning. Pågår prövningen av en tillståndsansökan samtidigt som prövningen av de civilrättsligt präglade frågorna kan målen handläggas gemensamt enligt reglerna i RB. Möjligheten för parterna att träffa en frivillig uppgörelse i de civilrättsliga frågorna utan domstols medverkan finns självfallet kvar på samma sätt som i dag.

Som en konsekvens av att prövningspliktens utformning blir lika för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet har utredningen föreslagit att bestämmelsen, som berättigar vattenrättsliga sakägare att få sina rättegångskostnader ersatta av sökanden, ska upphöra att gälla. Förslaget innebär även i övrigt att de processuella reglerna om rätt till ersättning för rättegångskostnader blir desamma för såväl miljöfarlig verksamhet som vattenverksamhet.

När det gäller övriga specialregler för prövningen av vattenverksamhet, föreslår utredningen följande.

Kravet på att en vattenverksamhet är samhällsekonomiskt tillåtlig enligt 11 kap. 6 § MB utgår. Någon motsvarande regel finns inte för övriga verksamheter enligt MB och det framstår som en omotiverad skillnad. Hänsynsreglerna i 2–4 kap. MB ska i stället tillämpas för alla typer av verksamheter.

De särskilda bygde- och fiskeavgifterna utgår, dels då sådana avgifter saknas för miljöfarlig verksamhet och skillnaden är omotiverad, dels då avgifterna inte uppfyller RF:s krav.

Bestämmelserna i 11 kap. 8 § MB om kompensationsåtgärder för fisket ska också upphöra att gälla. Kompensation för de skador verksamheten orsakar ska i stället omfattas av prövningen enligt 2 kap. MB, på samma sätt som gäller för miljöfarlig verksamhet.

Bestämmelsen i 11 kap. 7 § MB om hänsyn till framtida verksamheter i samma vattentillgång ska upphöra att gälla och ersätts delvis av en ändring i 16 kap. 7 § MB. På så sätt blir regleringen lika för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Att sökanden ska visa att denne har rådighet beträffande det vatten där verksamheten ska bedrivas är en omotiverad särreglering i förhållande till miljöfarlig verksamhet. Utredningen föreslår därför att rådighet som processförutsättning utgår.

Ytterligare en särreglering för vattenverksamheter är att äldre vattenanläggningar kan lagligförklaras. Det innebär att domstolen, efter ansökan från anläggningens ägare eller den som avser utnyttjaden för vattenverksamhet, i samband med en tillståndsprövning av verksamheten enligt MB inte prövar själva anläggningen enligt MB:s bestämmelser. I stället prövas om anläggningen var laglig enligt de regler som gällde vid tiden för uppförandet. Någon motsvarande reglering för äldre anläggningar där miljöfarlig verksamhet bedrivs finns inte. För att möjliggöra en prövning av anläggningen enligt MB:s bestämmelser och för att få enhetliga regler föreslår utredningen att möjligheten att lagligförklara äldre anläggningar ska upphöra.

Utredningen föreslår även att det ska införas en upplysningsskyldighet för den som övertar en tillstånds- eller anmälningspliktig vattenverksamhet eller vattenanläggning. Motsvarande skyldighet finns i dag för miljöfarlig verksamhet.

Utredningen föreslår slutligen, i syfte att åstadkomma ett mer enhetligt system, att prövnings- och tillsynsavgifterna för vattenverksamhet ska utformas på samma sätt som för miljöfarlig verksamhet. I stället för avgift för prövning och debitering per timme för utövad tillsyn, ska en årlig tillsynsavgift utgå på samma sätt som för miljöfarlig verksamhet. Storleken på avgiften kan knytas till det föreslagna systemet med A- och C-verksamheter.

Utredningen föreslår att Havs- och vattenmyndigheten i samråd med Naturvårdsverket får i uppdrag att utarbeta en lista med förslag till löpande tillsynsavgifter för vattenverksamhet.

Omprövning (kapitel 5–6)

Omprövningsfrekvensen av tillståndsgivna vattenverksamheter är låg. Mellan åren 2000–2010 uppgick antalet myndighetsinitierade omprövningar till i snitt cirka 4 per år. Den låga frekvensen beror bl.a. på bristande tillsynsunderlag, oklara processuella regler och höga kostnader för de myndigheter som driver omprövningsmål där rättegångskostnader och ersättning för produktionsvärdeförlust är några av utgiftsposterna.

Den centrala regleringen avseende omprövning finns i 24 kap. 5 § MB och gäller både miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Utredningen föreslår att det i 24 kap. 5 § MB förtydligas att en omprövning även kan gälla anläggningens utformning.

Stadgandets första stycke innehåller en huvudregel som möjliggör omprövning tio år efter det att tillståndsbeslutet vann laga kraft (punkten 1) och därutöver räknas ett antal övriga grunder upp som möjliggör förtida omprövning (punkterna 2–12).

Omprövningsgrunden i punkten 7 möjliggör omprövning om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik. Denna bestämmelse ändras till att omfatta all typ av ny teknik.

Omprövningsgrunden i punkten 11 upphör att gälla då de övriga grunderna anses vara tillräckliga om anordningar eller villkor som meddelats till skydd för fisket visar sig vara mindre ändamålsenliga.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 24 kap. 5 § fjärde stycket MB, som stadgar att tillståndsmyndigheten under vissa förutsättningar får besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för framtiden, ska upphöra att gälla. Detta då den inte fyller någon självständig funktion.

Bestämmelsen i 24 kap. 8 § första stycket 1 MB, som reglerar upphävande av tillstånd till miljöfarlig verksamhet på tillståndshavarens initiativ, ändras så att den även omfattar vattenverksamhet.

Vidare tydliggörs att bestämmelserna i 24 kap. 3 § andra stycket och 4 § MB om rätt att bibehålla en vattenanläggning, utrivning m.m. gäller när ett tillstånd upphävs på grund av att verksamheten slutligt upphört.

I 22 kap. MB förtydligas att kraven på ansökans och domens innehåll kan variera beroende på typ av ansökningsmål och får bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. På detta sätt tydliggörs bl.a. att dessa krav som utgångspunkt är mer begränsade när det gäller omprövning i jämförelse med en ansökan om tillstånd till ny verksamhet enligt 9 kap. eller 11 kap. MB.

Vidare ska den som bedriver vattenverksamhet, på samma sätt som i dag gäller för den som bedriver miljöfarlig verksamhet, vara skyldig att ta fram det underlag som krävs för en omprövning. Bestämmelsen i 22 kap. 2 a § MB ska därför omfatta även vattenverksamhet.

Det förtydligas att bestämmelserna i 22 kap. 25 § andra stycket och 24 kap. 2 § MB om tid inom vilken arbeten ska vara utförda endast omfattar domar eller beslut som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet och inte t.ex. domar eller beslut till följd av omprövning.

Om en verksamhetsutövare underlåter att inom föreskriven tid uppfylla villkor i en omprövningsdom, innebär det att MB:s sanktionssystem i 26 och 29 kap. MB avseende tillsyn och straff blir tillämpliga och således inte att omprövningsdomen förfaller.

Vidare ändras 22 kap. 27 § MB så att det klart framgår att prövotid kan föreskrivas vid omprövningar.

Vid omprövning ska, i enlighet med övriga föreslagna ändringar i 25 kap. MB, var och en svara för sina rättegångskostnader. Detta gäller även sakägare.

Tillståndshavarens rätt till ersättning vid omprövning enligt 24 kap. 5 § MB tas bort. Detsamma gäller rätten till ersättning vid omprövning enligt 7 kap. 13 § LSV på ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket. Rätten till ersättning ska dock finnas kvar under en övergångstid om fem år. Bestämmelsen i 7 kap. 13 § LSV flyttas till 24 kap. 9 § MB.

Som alternativ eller komplement till utredningens förslag avseende ny prövning i SOU 2013:69 ska Havs- och vattenmyndigheten i samråd med Kammarkollegiet och Energimyndigheten ges i uppdrag att ta fram nationella vägledande prioriteringsgrunder för omprövning.