Vandringshinder

Varför försvinner musslor som levt i sedan hundratals års dämda vattendrag?  Kan det ha något med din och min användning av mikroplaster etc. att göra? Det reningsverken inte förmår rena blir kanske för jobbigt för musslorna att ta hand om.

Dessa hinder, som på senare år aktualiserats inom EU, avser fiskars fria rörlighet i europeiska vattendrag. Tankegodset ifråga, som möjligen härrör ur Rousseaus filosofier, har utmynnat i ett s.k. vattendirektiv, som lämnats att fritt tolkas i de europeiska medlemsländerna. Vårt land, som gärna vill vara ”bäst i klassen” har åberopande Vattendirektivet tillställt Länsstyrelserna ett s.k. Regleringsbrev år 2012. Hur övriga EU-länder har ställt sig till direktivet, beror på solidariteten, som på goda grunder kan ifrågasättas. Den svenska tolkningen innebär att alla vattenhinder behöver omprövas och helst rivas ut. Våra stora svenska inlandssjöar, Vänern, Vättern, Mälaren m.fl. och lokalt i Skåne, Ringsjön, Ivösjön, Vombsjön, Häckebergasjön m.fl. , som historiskt sett varit uppdämda och därmed försedda med vandringshinder riskerar att delvis torrläggas och ruineras om intentionerna med utrivningar genomföres. Grundvattennivåerna är i farozonen.

Tanken att återföra naturen till ett drömt idealtillstånd från förkristlig tid är både orealistisk och sanslös. Man kan bygga fiskvägar men från Sportfiskarorganisationerna och Älvräddarna hävdas att laxtrappor etc. är otillräckliga. Man vill ha ordentliga dammgenombrott med förluster av åtskilliga m³ vatten per sekund som följd. Inte ens specialister är överens om hur en korrekt fiskväg skall byggas. Så till exempel byggdes en liten fiskväg vid Bösmöllan i Kävlingeån för bara några år sedan till en kostnad av 140000:-. Arbetet leddes av en närboende doktor i limnologi. Fiskvägen är redan utdömd av andra experter och skall ombyggas om inte rentav hela fördämningen skall rivas.

Vid det fiskala genomförandet av Regleringsbrevet drar sig myndigheterna inte för att tillgripa metoder, gränsande till det kriminella. Man vill förmå fastighetsägare att genomföra rivningar på egen bekostnad. Men först måste man söka tillstånd hos Mark och Miljödomstolen och till ansökan foga en s.k. miljökonsekvensbeskrivning som så detaljerat som möjligt skall beskriva följderna av en utrivning. Har man en fungerade vattenkraftanläggning skall man söka tillstånd för denna med utgångspunkt från att anläggningen skall uppföras på nytt! Den privata ägande- och bestämmanderätten samt begreppet gammal hävd har helt satts ur spel.

I den svenska tolkningen av Vattendirektivet ömmar man särskilt för musslor och andra högintressanta arter, särskilt den tjockskaliga målarmusslan. Man kan notera, att den fanns bl. a. i hela Kävlingeån i mitten av 50-talet (omvittnas av äldre gentlemän, som förr vistades mycket vid ån). Vad kan då ha inträffat, som orsakar att den numera endast återfinnes i åns övre delar? Musslan tillskrivs vattenrenande egenskaper och då är det lätt att inse, att den lär ha försvunnit p.g.a. förändringar i vattenkvaliteten.

Ett av naturens reningsverk
Ett av naturens reningsverk

Reningsverken förmår inte att rena avloppsvattnet i tillräckligt hög grad. Plasterna tillkom efter andra världskriget och ingår nu även i vanliga hygienprodukter i form av mikroplaster. Tandkrämer, kosmetika m.m. och vi skall inte nonchalera mediciner, som passerar mänskligheten. Antibiotika, p-piller och en rik flora av mediciner belastar avloppsverken. I slutänden hamnar det mesta i vattendragen. Det finns f.ö. mer än 2000 icke godkända avloppsanläggningar i Kävlingeåns övre delar.

Det intensiva jordbruket kan också ha tillfört skadliga kemikalier. Det rör sig då både om nya och gamla synder. Gödnings- och sprutmedel var förr relativt sett billigare än idag och det medförde överanvändning i många fall. Åtskilliga ton av upplagrade kemikalier befinner sig på väg till recipienterna. DDT-skandalen har vi i färskt minne.

Musslornas överlevnadsförmåga i Kävlingeåvattnet kan lätt bedömas om man placerar levande musslor i bur i åns nedre delar för bedömning. Ett dylikt experiment har så vitt vi vet aldrig företagits. Måhända är den pågående aktionen totalt ovetenskaplig.

Att skylla musslornas utdöende på de få vattenturbiner, som fortfarande hålls igång i Kävlingeån är att göra det enkelt för sig. Dämmena har funnits i över 300 år och dagens turbinkörningar är mindre faunafarliga än gårdagens metoder med korttidsregleringar (man körde en stund när malningsbehov förelåg, dammen tömdes och stränder torrlades). Nu kan vattennivåerna hållas konstanta. Dammrivningar skadar vattendjurens månghundraåriga habitat mer än den nytta de eventuellt skulle medföra.

Man får hoppas att tillströmningen av de mest skärpta gymnasieungdomarna till universitetens utbildningar i bl. a. limnologi blir så stor, att kommande åtgärder i svenska vatten i framtiden kommer att vara mera baserade på vetande än tro. Ett praktiskt synsätt i stället för ideologiskt bör dominera.

Många kulturmiljöer vid våra vattendrag kommer att spolieras vid de förestående miljörivningarna. Sportfisket bör avglorifieras. Djurplågeriaspekten beaktas märkligt nog ej när det gäller sportig lek med levande varelser. Det förskönande tillägget ”sport” kan knappast lindra djurens plågor.

Åke Stridh
Bösmöllan