Vattenkraftöverenskommelsen hotas: Fem frågor och fem förslag till politikerna

Trots mycket tydliga politiska avsikter och beslut fortsätter myndigheterna att i olika grad motarbeta vattenkraften. SVAF kräver nu att politikerna styr upp genomförandet av vattenkraftöverenskommelsen, annars kapsejsar arbetet med den nationella planen.

Inför Svensk Vattenkraftförenings (SVAF) årsmöte 6 april vill vi på nytt fästa uppmärksamheten på att 2018 års överenskommelser och riksdagsbeslut om vattenkraft och vattenmiljö riskerar att inte kunna genomföras som var tänkt. SVAF vill därför ställa fem frågor och komma med fem förslag där vi önskar höra hur de politiska partierna ställer sig. Tanken är att ta upp detta på års­mötet, antingen av en företrädare för respektive parti eller i form av ett skriftligt svar.

Det har länge stått klart och de senaste månaderna har det bekräftats gång på gång. Främst de fem regionala vattenmyndigheterna (Vm) och många (flertalet?) länsstyrelser (lst) men också Havs- och vattenmyndigheten (HaV) obstruerar de beslut om vattenkraft och vattenmiljö som riksdag och regering fattade 2018.

Om inte vattenkraftöverenskommelsen ska kapsejsa måste politiken, riksdag och regering, agera omgående och kraftfullt. SVAF pekar här på de just nu viktigaste frågorna för att arbetet med att värna och utveckla vattenkraft och vattenmiljö inte ska gå i stå. Uppenbart är att riksdag och re­gering måste ta ett mycket större ansvar för genomförandet än vad som är vanligt, myndigheter­na måste berövas sina möjligheter att fortsätta att motarbeta vattenkraftöverenskommelsen och de politiska beslut som följt.

  1. Äldre rättigheters rättskraft godtas inte

Vid de informationsmöten om den nationella planen (NAP), som många lst anordnat, hävdar de att urminnes hävd inte har rättskraft. Lst påstår att möjligen kan anläggningen (damm, byggnader m m) vara laglig men inte verksamheten (=driften av kraftverket). Lst känner sig därför oför­hindrade att förelägga verksamhetsutövaren att antingen söka tillstånd för verksamheten eller stoppa driften. Vidare hävdar lst att kraftverk med urminnes hävd inte utan tillstånd kan drivas till dess prövningen enligt NAP är klar.

Detta strider direkt mot riksdagens beslut 13 juni 2018. I den nya 5 a § i MP står ”En verksamhet som bedrivs i enlighet med en urminnes hävd, ett privilegiebrev eller en annan sådan särskild rättighet … ska anses bedrivas med stöd av en rättighet som har tillkommit enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken …”.

I proposition står samma sak: ”Om en verksamhet bedrivs med stöd av urminnes hävd, privile­giebrev eller annan äldre s.k. särskild rättighet, ska den rättigheten anses ha tillkommit enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken.” (s 1 – 2) ”Verksamheter som bedrivs med stöd av s.k. äldre rättigheter bör därför på ett enkelt sätt komma in i ett system där denna äldre rättighet synliggörs och erkänns …” (s 109 – 110). ”Förslaget innebär att tillsynsmyndigheten inte längre ska förelägga verksamhetsutövare att söka tillstånd om anläggning och drift saknar tillstånd men bedrivs med stöd av särskilda äldre rättigheter.” (s 183)

Civilutskottet förtydligar detta genom att understryka att rättskraften gäller ”även om det genom­förts förändringar av den teknik som verksamheten använder.” (s 18)

Att notera är att såväl lagtexten som propositionen och civilutskottet talar om ”verksamheten”, dvs driften av kraftverket.

Fråga 1: Har myndigheterna något stöd för att inte erkänna att urminnes hävd (och andra särskil­da rättigheter) har samma rättskraft som tillstånd enligt MB?

Förslag 1: Riksdagen tillkännager att regeringen i uppdrag till berörda myndigheter ska klargöra att alla äldre särskilda rättigheter har rättskraft enligt MB.

2 – 3. Ramen 1,5 TWh överskrids flerfaldigt; ingen vattendragsvis fördelning i NAP

Vattenmyndigheterna klargjorde redan före riksdagsbeslutet att de inte tänkte bry sig om den ram på 1,5 TWh för produktionsminskningar pga miljöåtgärder som den nationella strategin för vat­tenkraft, propositionen och därmed riksdagsbeslutet lägger fast. Samrådsunderlaget 180502 lan­dade (efter en justering) på 6,8 TWh. I början av 2019 har Vm i en ny rapport (med en svårbe­griplig sifferexercis) hamnat på 4,5 – 5,5 TWh Förutom att detta är direkt i strid med de politiska avsikterna och besluten innebär det också att Vattenkraftens Miljöfond drar sig ur energiöverens­kommelsen. För fonden är ramen 1,5 TWh ett absolut krav.

För att den nationella planen ska få en vägledande funktion måste de 1,5 TWh eller 2,3 % förde­las på vattendrag = avrinningsområden = prövningsgrupper. Detta gjordes under hösten 2018 av de tre NAP-myndigheterna och presenterades i en förstudie 181015. Där sattes ramen 1,2 % för de stora Norrlandsälvarna och 6,5 % för de mindre vattendrag där den småskaliga vattenkraften finns. I början av 2019 tycks HaV fått kalla fötter och står inte längre bakom förstudiens förslag. Det innebär att det inte finns några ramar för åtgärder i de enskilda vattendragen, därmed är fältet fritt för myndigheterna att driva hur långtgående krav som helst oavsett vad den sammanlagda nationella produktionsminskningen blir.

Fråga 2: Finns det någon slags produktionsminskning som inte ska räknas in i de 1,5 TWh?

Förslag 2: Riksdagen tillkännager att regeringen i uppdrag till berörda myndigheter ska klargöra att all planering ska ske med iakttagande av ramen 1,5 TWh.

Fråga 3: Finns det något skäl att inte fördela ramen 1,5 TWh på enskilda vattendrag? Finns det något skäl för att inte ge en sådan fördelning rättskraft?

Förslag 3: Riksdagen tillkännager att regeringen i uppdrag till berörda myndigheter ska klargöra att deras förslag till NAP ska innehålla en fördelning av produktionsminskningarna på vattendrag (dvs prövningsgrupper) så att regeringen sedan kan fastställa detta.

  1. Klassning som Kraftigt Modifierat Vatten (KMV) utnyttjas inte

Det finns inga tecken på att Vm bryr sig om det tidigare uppdraget (161006) att se över KMV-klassning och undantag, tvärtom. Vm skyller på många saker, främst bristande resurser (vad har man gjort i 15 år?), att man saknar vägledning från HaV (men både EU- och svensk rätt är tydlig, se nedan), att man är bunden av vattendirektivets sexåriga förvaltningscykler (det är man inte alls). Resultatet kommer att bli att först i slutet av 2021 kommer ett litet antal vattenförekomster ha setts över vad gäller statusklassning och normsättning – och NAP-omprövningarna kan inte starta.

Nu talas det dessutom om att regeringen inte avser att följa riksdagsbeslutet om att ge myndighe­terna i uppdrag att utnyttja möjligheten till KMV-klassning och undantag fullt ut. Det sägs också ofta att det inte är KMV utan undantag som ska användas.

Riksdagens beslut är entydigt: ”… ålägga de berörda myndigheterna att fullt ut utnyttja det ut­rymme som EU-rätten ger i fråga om att klassa vattenförekomster som konstgjorda eller kraftigt modifierade och i fråga om undantag från den generella kravnivån.” (s 156)

EU-rätten är tydlig: ”Medlemsstaterna får definiera en ytvattenförekomst som … kraftigt modi­fierad när a) de förändringar i förekomstens hydromorfologiska egenskaper som vore nödvändi­ga för att uppnå en god ekologisk status skulle få en betydande negativ inverkan på … verksamheter för vilka vatten lagras, t.ex. … kraftproduktion…” (artikel 4.3). Vattenförvaltnings­förordningen är närmast en direkt översättning av detta men anger att ”Vattenmyndigheterna ska …” (4 kap 3 §). [våra kursiveringar]

KMV är den mekanism som EU-rätten tillhandahåller för att olika intressen ska kunna avvägas mot vattenmiljön, inte bara kraftproduktion utan en rad andra samhällsintressen. Det är den mekanism som måste användas för att hålla sig inom den politiskt beslutade ramen 1,5 TWh.

Fråga 4: När och hur får politiken myndigheterna att följa de politiska avsikterna och besluten?

Förslag 4: Riksdagen tillkännager att regeringen ska utnyttja EU-rättens möjlighet att själv för­klara alla vattenförekomster som berörs av kraftverk och regleringsdammar som KMV.

  1. Föreskrifter, vägledningar m m strider mot riksdagsbeslutet

Genom riksdagsbeslutet fastslås propositionens detaljerade formuleringar om att ”Berörda myn­digheter ska … få i uppdrag att utveckla sitt vägledande material …” (s 76). Främst HaV har ett stort antal föreskrifter, vägledningar m m som direkt strider mot riksdagsbeslutet och som dess­utom har mycket svag eller ingen förankring i EU-rätten. En nyckelroll spelar även Energimyn­dighetens ER 2016:11, som har mycket allvarliga begränsningar och felaktigheter.

Det som hittills kommit fram av/om HaV:s arbete med att revidera sina styrdokument tyder mest på att det är ytlig puts och inte den förändring i grunden som är den politiska intentionen. Även här talas det om att regeringen inte avser att följa riksdagsbeslutet om att ge myndigheterna i uppdrag att utveckla (=revidera) sina styrdokument. Detta innebär också att den vägledande roll som riksdagsbeslutet ger NAP förfuskas.

Eftersom EU:s vattendirektiv, dess bilagor och de många CIS-dokumenten (Common Implemen­tation Strategy) är synnerligen utförliga är de svenska styrdokumenten överflödiga. Finns något undantag kan regeringen infoga detta i lämplig förordning. SGU:s och SNV:s mycket ”sparsma­kade” styrdokument visar en helt annan myndighetskultur.

Fråga 5: Finns det något argument för att den svenska vattenförvaltningen inte skulle klara sig med befintliga EU-dokument?

Förslag 5: Riksdagen tillkännager att regeringen ska uppdra åt berörda myndigheter att slopa de föreskrifter, vägledningar m m som rör vattenförvaltningen.

Uppsala 3 april 2019

Thomas Sandberg, ordförande Svensk Vattenkraftförening

thomas.sandberg@svenskvattenkraft.se, 072 731 86 50


Svensk Vattenkraftförening (SVAF) är en organisation för den småskaliga vattenkraften under 10 MW. Här återfinns 1900 kraftverk, som tillsammans producerar knappt 5 TWh och tillför 1000 MW effekt, siffror som kan fördubblas i befintliga kraftverk. De bidrar till nätstabiliteten genom sin svängmassa, bidrar till residuallasten och har stor potential att ytterligare öka regler­bidraget. De kan öka säkerheten i elförsörjningen genom ö-drift. De flesta av kraftverken ligger i södra Sverige, där både produktions- och överföringskapacitet är begränsade. Större delen av produktionen sker under höglastperioden november – april. De minskar klimatutsläppen med 7 % (som kan öka till 14 %), motverkar extremflöden, är viktiga för vattenförsörjningen, skapar förutsättningar för bad, båtfart, fiske och annan rekreation, vidmakthåller månghundraåriga land­skapsbilder och kulturmiljöer. SVAF har fem regionala föreningar och fler planeras.