I en artikel i KB/NSk ondgör sig ledande personer i Naturskyddsföreningen, WWF och Sportfiskarna över regeringens beslut att pausa omprövningarna av vattenkraften. Det tar tid att vaska fram sanningen i yttranden kring vattenkraften. Bland annat myter från föreningarnas talespersoner.
Man hinner inte längre än till det första stycket i artikeln förrän vanliga lögner på nytt sprids. ”Ål strimlas i turbinerna”. Under flera år förevisade ordföranden i Älvräddarna hur ”ålen strimlades i turbinerna” genom att sprida en bild där tre ålar låg på ett bräde uppdelade i olika delar med knivskarpa snittytor. Ålens sega skinn gör att den inte strimlas eller slits i stycken. Hellre än att ta reda på sanningen sprider man lögnen.
Länsstyrelsen i Skåne ville påvisa turbinernas stora mortalitet på ål och släppte därför 100 ålar direkt i Bösmöllans turbinrum. Efter turbinpassagen fångade man upp 100 levande och oskadda ålar. Då man övertygats om att turbiner inte dödar ål beordrades ägaren att på ett par sektioner sätta in galler med dubbelt spaltavstånd för att ålen snabbast och säkrast skulle kunna passera kraftverket.
Under sista hälften av 1950-talet gjordes större ålfångster vid den skånska ostkusten än någon kunde minnas. Det var ålar som vandrat in i Östersjön i början av andra världskriget. Tiotusentals små turbiner snurrade i vattendragen runt Östersjön. Med den vedertagna myten om att varje passage av turbindrivna verk dödar 70% av ålbeståndet borde det inte funnits en enda ål att fånga i hela Östersjön. Det är först på 1970-talet man märker en nedgång i fiskpopulationen. Det var en tid då nästan alla dessa små turbiner stått stilla sedan en tid tillbaka. Industriutsläpp i våra vatten var ett legio. Kommunala avlopp med orenade rester av P-piller och psykofarmaka bara ökar hela tiden, men det är ändå de små, för fiskar ofarliga vattenkraftverken som får bära hela skulden av minskning av fisk. Om man följa fel spår kommer man att förirra sig.
Man skriver att moderna miljövillkor är livsviktig för laxen, ålen och öringen. Jag tror inte man vet vad som är livsviktigt för ål. Viktigast för den är att klara ca. 15 övervintringar i våra vatten. För det krävs dy- och sedimentrikt bottensubstrat som den kan gräva ner sig i och stanna under vintern. Det har skapats många lekplatser för lax genom att hölja över sådant sediment och förstöra ålhabitat. När sedimentrika dammar rivs sköljs den tidigare sedimentbottnen bort och grovt grus friläggs, omöjligt för ål att vistas i för övervintringen. Lax och öring har aldrig på ca 400 år haft några problem att ta sig över eller förbi de nu rivningshotade dämmena.
Det framgår i slutet av artikel att miljön kanske inte är viktigast. Man skriver att kommuner gynnas, ”när fritidsfiske, friluftsliv och naturist kan utvecklas.” Syftet är väl istället att sportfiskare ska få tillräckligt med fisk och kunna resa land och rike runt för att nå de bästa fiskevattnen. Vad gagnar det miljön?
Skribenterna är rädda för att Sverige ska drabbas av böter om vattenkraften inte i tid förses med moderna miljövillkor. Däremot föreligger ingen rädsla för att Sverige kan drabbas av böter för brott mot den Europeiska Ål förordningen eftersom man inte skyddar, bevarar eller förbättrar den rödlistade ålens livsutrymmen, utan snarare förstör dem.
Gunnar Olsson, Ugerups mölla
Utrivning av dämmen vid tre skånska gamla kvarnar
