Vill vattendirektivet slå ut svensk vattenkraft eller har svenska politiker och myndigheter gjort fel?

Som ordförande i SVAF har jag de senaste månaderna försökt förklarar att det inte är ramdirektivet för Vattens och därmed EU:s fel att Hav- och Vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, vattenmyndigheterna och länsstyrelserna bestämt sig för att försöka slå ut så många vattenkraftverk som möjligt. Felet är de svenska politikernas eftersom regering och riksdag inte tar sitt ansvar utan låter enskilda tjänstemän och myndigheter bestämma.

Jag törs påstå detta dels för att jag själv är jurist och har ägnat de senaste sex-sju åren åt just vattenrätten i allmänhet och frågan om de historiska kraftverken ”går på tvärs med” vattendirektivet. Dessutom har jag stöd i mina åsikter från andra jurister som har varit med mycket längre än och som arbetat med ramdirektivet för vatten sedan EU började arbeta med det, långt innan det antogs av EU-parlamentet.

De kanske mest namnkunniga är dåvarande miljööverdomstolens tidigare ordförande Ulf Bjällås och advokaten Magnus Fröberg som för Naturvårdsverkets räkning arbetade i EU-kommissionen med vattendirektivet när det arbetades fram.

De båda har på uppdrag av Miljömålsberedningen analyserat frågan ”
Är målen i EU-direktiven som rör vatten genomförda på ett juridiskt korrekt sätt i svensk rätt och kan genomförandet anses funktionellt?”

Svaret är en lika juridisk som förödande kritik på ett antal punkter. Några presenteras här:

Efter att Bjällås och Fröberg har konstaterat att (r)amdirektivets och havsmiljödirektivets miljömål får anses genomförda i svensk lagstiftning på ett i huvudsak juridiskt korrekt sätt. börjar kritiken:

Lagstiftaren har inte i tillräcklig omfattning försökt förenkla och fylla ut regelverket så att det blir tillämpbart. Till viss del synes den svenska lagstiftaren ha närmast abdikerat, då komplexa bedömningsfrågor som borde ha reglerats i lag istället har överlämnats till tillämpande myndigheter. Det finns också ett flertal exempel på att det svenska genomförandet, framförallt i de myndighetsföreskrifter som har meddelats, i sig har ökat komplexiteten istället för att räta ut de frågetecken som finns i ramdirektivet.

Enligt vår uppfattning är bestämmelserna i flera avseenden otydliga, svårtillämpade, oförutsebara, ineffektiva ur både miljösynpunkt och kostnadssynpunkt, samt uppvisar brister när det gäller ändamålsenligheten.

När det gäller sättande av miljömålen för vattenförekomster enligt ramdirektivet utgår bedömningen från vad som anses vara av människan opåverkade förhållanden. Det som därefter accepteras är inga eller endast mycket små av människor framkallade förändringar (hög ekologisk status) eller små eller lätta förändringar till följd av mänsklig verksamhet (god ekologisk status). Ramdirektivet ger däremot ett antal möjligheter att peka ut en vattenförekomst som konstgjord eller kraftigt modifierad, med ekologiska krav som är anpassade till den modifierade vattenförekomsten, bestämma en längre tid för att uppnå miljömålen, eller att under vissa förutsättningar besluta om lägre satta miljömål.

Orealistiskt högt ställda miljömål enligt ramdirektivet kan vid genomförandet av åtgärdsprogrammen visa sig mycket kostsamt för Sverige som land, eftersom det kan komma att innebära att kostnadskrävande försiktighetsmått måste finansieras av allmänna medel samtidigt som åtgärderna kan leda till mycket stora begränsningar för svenskt näringslivs utveckling och för samhällsutvecklingen generellt.

I enskilda prövningar och dess rättsliga status är att vi har valt att använda begreppet miljökvalitetsnormer för det som inom ramdirektivet och havsmiljödirektivet benämns miljömål. I Sverige används dessutom begreppet miljökvalitetsnorm för en rad olika typer av bestämmelser om miljökvalitet. Detta bidrar till att det blir svårt att förstå att de svenska miljökvalitetsnormerna för god ekologisk status och god miljöstatus för havsmiljön inte ska vara bindande vid prövning av enskilda verksamheter.