Visserligen försöker regeringen i sitt NAP-beslut 25 juni stoppa myndigheternas utrivningssträvanden men frågan är om det räcker. Vattenförvaltningen kan förväntas fortsätta slingra sig undan de politiska besluten, det hade behövts än stramare tyglar. Nu får vi räkna med fortsatt kamp mot myndigheterna i de kommande omprövningarna.
Nu har det hänt! 25 juni beslöt regeringen, att kapitel 2 och bilagorna 2 – 4 i Havs- och vattenmyndighetens (HaV) förslag ska vara den nationella plan (NAP) vi länge väntat på. Man kan naturligtvis fråga varför regeringen valt att inte ändra ett ord i kapitel 2 eller varför man tagit med de sakligt svaga bilagorna 2 – 4 (eller varför de andra kapitlen utelämnats). Men det intressanta finns i själva det sjusidiga regeringsbeslutet.
HaV:s NAP-förslag var ett utrivningsdokument som skulle ge vattenförvaltningen största möjliga tolkningsutrymme för att driva de utrivningskrav som den sitter fast i. I en rad frågor lägger nu regeringsbeslutet fast vad som ska gälla på ett sätt som gör det mycket svårare för vattenförvaltningen att blunda för de möjligheter som EU-rätten ger och att slingra sig undan de tydliga beslut som svenska politiker med stor majoritet fattat de senaste åren.
Fortsatt har vi alltså politiken med oss. Den balanserade propositionen Vattenmiljö och vattenkraft följs nu av ett balanserat regeringsbeslut. Se t ex “Reglerförmågan och tillgänglig effekt ska bli så hög som möjligt och ge möjligheten att öka effekten i utbyggda vattendrag.”
Men fortsatt måste vi räkna med att vattenförvaltningen kommer att göra allt för att komma undan det regelverk och de uppdrag politikerna beslutar. Det enda man kan hoppas på när det gäller de fem regionala vattenmyndigheterna är att de läggs ner så fort som möjligt (i enlighet med Vattenförvaltningsutredningens förslag). Åtminstone en handfull länsstyrelser trotsar öppet gällande regelverk och de uppdrag man ålagts.
Här följer i all hast och i punktform det jag ser som de positiva och negativa inslagen i det beslut regeringen just fattat.
- Produktionsminskningarna ska hållas till ett minimum och får inte överstiga 1,5 TWh. Inom den ramen inkluderas kraftverk inom Natura 2000-områden. Men ännu finns ingen idé om hur man ska hålla räkning på detta under de 20 årens omprövningar, bara vagt tal om uppföljning och utvärdering.
- Tyvärr ändrar inte regeringen taket för produktionsminskningar i de “övriga huvudavrinningsområden” där de flesta mindre kraftverk finns. Men HaV får ändå bakläxa i och med att man ska redogöra för hur riktvärdena fördelats och för vilken funktion de har “i arbetet med att förse vattenkraften med moderna miljövillkor”. SVAF kräver fortsatt ett tak på 6,5 % och att det ska gälla för varje enskilt vattendrag, det är enda sättet att hålla sig inom den totala ramen på 1,5 TWh.
- Förutom den nationella nyttan av vattenkraftens energitillförsel, effekttillgång och reglerförmåga (och “dess potential att leverera ytterligare på dessa områden”) nämns nu också “en anläggnings betydelse för det regionala och lokala energisystemet, andra verksamheter, andra berörda och andra miljönyttor.”
- Regeringen skriver att det finns ingen anledning att tro att utrivning skulle bli fallet mer än i undantagsfall. För att få myndigheterna att följa detta hänvisar man på flera ställen till vattenförvaltningens skyldighet “att fullt ut använda alla de möjligheter som EU-rätten ger avseende undantag och förklarande av vatten som kraftigt modifierade.” Regeringen skriver också “En miljökvalitetsnorm ska inte medföra strängare krav än nödvändigt.” Men just dessa uppdrag har regeringen gett vattenförvaltningen ett antal gånger de senaste åren utan att det lett till någonting. Det finns en påtaglig risk att vattenförvaltningen fortsätter sin obstruktion. Det hade varit bättre att skriva in kriterierna för kraftigt modifierade vatten och mindre stränga krav i Vattenförvaltningsförordningen, som SVAF föreslagit, då hade myndigheterna inte kommit undan.
- Regeringen påpekar att man “måste också beakta att vissa av dessa anläggningar är mycket gamla och att den omgivande naturen har anpassats efter hur vattnet har runnit vilket ger förutsättningar för andra arter och dagens biologiska mångfald.”
Tidsplanen har regeringen lyft ut ur NAP-en, den ska liksom anvisningar till myndigheterna hur samverkan ska ske sättas in i förordningen om vattenverksamheter. Detta blir inte klart förrän mot slutet av sommaren.
Sammanfattningsvis kunde regeringen ha gjort mer för att underlätta för alla i de kommande omprövningarna. På flera viktiga punkter har regeringen berövat eller åtminstone avsevärt försvårat möjligheterna för vattenförvaltningen att fortsätta sin strävan att riva ut de mindre kraftverken. Tydligaste exemplet är regeringens ställningstagande att produktionsförluster inom Natura 2000-områden ska rymmas inom riktvärdet 1,5 TWh. Även om regeringen flera gånger understryker att vattenförvaltningen ska använda EU-rättens möjligheter till Kraftigt modifierat vatten (KMV) och Mindre stränga kvalitetskrav (MSK) hade det varit ännu bättre att i Vattenförvaltningsförordningen lägga fast kriterierna för dessa två mekanismer i enlighet med SVAF:s förslag (se nästa ledare på s 4 – 5). Då hade myndigheterna en gång för alla satts på plats. Nu finns risken för utdragna och kostsamma processer trots allt kvar.
Thomas Sandberg, ordförande SVAF