Som akademiker funderar man över hur det kan komma sig att den problematiska situationen för småskalig vattenkraft uppstått. Här är mina tankar och se dem som hypotetiska.
Om man först gör en s.k. aktörsanalys och ser till de olika aktörerna och deras handlingsmönster finns en komplex karta aktörer
På central nivå finns riksdag och nationella partier (mer eller mindre medvetna i frågan), regering och främst miljödepartementet (som jag tolkar det ligger lågt), miljöintressen typ Kommerskollegium (klart emot) Sportfiskarna, Älvräddarna, Naturskyddsföreingen m.m. (som är klart emot), Hav och Vattenmyndigheten (som förvisso arbetar på en konstruktiv strategi men ligger lågt), Energimyndigheten (vet ej var de står). IVA och industrin (för småskalig vattenkraft som jag tolkar det), Stora energiföretag som Vattenfall, EON m.fl (kanske ligger lågt eftersom de har sin verksamhet säkrat ändå), Vattenkraftföreningen (stark försvarare), specialdomstolarna (lagtolkarna).
På regional nivå finns länsstyrelserna och deras deras naturvårdsenheter (klart emot), länstyrelsens enheter för landsbygdsutveckling (har jag sökt uppmärksamma på frågan (men de ligger nog lågt), regionala utvecklingsorgan i landsting såväl politiskt som tjänstemannamässigt (vet ej om de ser detta som någon stor fråga att sätta på agendan) regionala vattenkraftssammanslutningar (mer eller mindre aktiva).
På lokal nivå finns slutligen de enskilda företagen (som kommit i kläm), kommuner (mer eller mindre aktiva för att säkerställa vattenkraftens fortlevnad), lokala motståndare (finns onekligen men verkar de lokal nivå eller är det ombud på högre nivåer som sätter käppar i hjulet?)
Hur kunde man hamna i denna situation? EU:s vattendirektiv kom 2000 och den svenska följdlagen 2004. Lagen ger en vid tolkning och detta får som konsekvens att de som fått rätten att verkställa lag får stor makt. Vad jag förstår kommer kammarkollegium och länsstyrelsens naturvårdsenheter in här som verkställare. 2004 hade vi en socialdemokratisk regering med stöd av miljöpartiet. Kammarkollegiet kunde då bygga upp ett regionalt nätverk av “vattenkraftsskeptiker” som kunde agera opinionsmässigt och inom ramen för myndigheter. Vattenkraftsföretagarna fick under denna tid de s.k. certifikaten och levde gott och uppmärksammade inte samlat hotet. Jag själv blev varse faran vid ett seminarium i Göteborg; jag tror det var 2008 eller 2009.
Man kan jämföra med djurskyddsfrågan. Där hade den tidigare regeringen byggt upp en särskild regeringsmyndighet som strävade efter samma verkställandemakt inom detta område. När det blev regeringsskifte avskaffades myndigheten och området fördes istället till jordbruksverket (en mer neutral? verkställare). LRF var sannolikt pådrivande och är en klart mäktig lobbyorganisation. Motsvarande skedde inte vad gällde vattennäringarna.
Svante Leijon
Ek. dr. docent & universitetslektor vid Handelshögskolan, Göteborgs Universitet