Länsstyrelser, som utfärdar föreläggande om tillståndsansökan för urgamla vattenverksamheter, skyller ofta på att de bara följer vattendirektivet och miljöbalken. Man har kanske glömt första punkten i MB:s portalparagraf som lyder ”Miljöbalken skall tillämpas så att människors hälsa och miljö skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan.” Att använda MB på ett sätt så att privatpersoner ruineras och drabbas av stressymtom tycks inte vara något hinder.
Regeringsformen och EU-stadgar skyddar varje medborgares egendom gentemot ingrepp från det allmänna. Det innebär att myndigheter inte får begränsa användandet av mark och byggnader, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. I de fallen måste det allmänna betala egendomsägaren värdet av de förlorade tillgångarna.
Politiker och miljövänner hade på 1980-talet upptäckt att det fanns en slumrande energieffekt i de gamla kvarnarnas turbiner vid små vattendragen. Man vädjade till ägarna att ställa om till elproduktion, för att hjälpa till att täcka elbehovet så att man kunde stänga av fossilbaserad elproduktion. Jag tyckte att det lät vettigt och ställde om kvarnen till elproduktion 1993.
Utan att på något sätt ta hänsyn till grundlagarna, har svenska myndigheter tolkat lagstiftning på ett sätt, som skapar ”lagliga orättvisor” som ställer privatpersoner på ”bar backe”.
Jag kan bara relatera till mitt eget fall, för att belysa hur snedvridet hela förfarandet är. Det finns säkert många i vårt land som delar min situation. Jag är + 75 och har ägt min gamla kvarnfastighet i snart 50 år. Efter 50 års yrkesliv förväntade jag mig en lugn, skön och trygg ålderdom. Under den långa tiden i arbetslivet hade jag lyckats lägga undan ett lite belopp just för att göra ålderdomen en aning tryggare eftersom pensionen blev allt köpsvagare.
Efter ett par behagliga år ”bröt helvetet lös” då jag utsattes för myndigheternas övergrepp. I april 2009 kom utredningspersonal på uppdrag av länsstyrelsen och gjorde mätningar av kvarnbyggnad, damm och fiskväg. Man ställde frågor om bl.a. effekt, fallhöjd och liknande uppgifter. Det var då cirkusen började. Om jag vetat vad som skulle följa i utredningspersonalens spår hade jag kört dem ”på porten”. Deras arbete utmynnade i en rapport ”Förslag till fiskvägar för nedvandrande fisk i Vramsån”. I den förslog man att min anläggning skulle ha anpassad drift, dvs. vara stängd när den huvudsakliga nedvandringen av fisk pågick.
Någon av de första dagarna år 2016 besökte jag en bank, som jag hade för avsikt att anlita. Min önskan var att denna bank skulle ta över lånen och alla övriga bankärenden. Kamreren gjorde kalkyler och ansåg att det inte skulle vara några problem för dem att ta hand om mina bankärenden, ”jag hade ju aldrig haft några betalningsanmärkningar”. Det var någon månad kvar på lånens bindningstid i ”den gamla banken” och kamreren tyckte att det var lika bra att ”låta tiden löpa ut” före överföringen.
Under tiden fick jag länsstyrelsens föreläggande att söka tillstånd på elproduktionen eller riva ut anläggningen. Jag är uppfostrad att vara ärlig, så jag berättade för kamreren vad föreläggandet innebar: att jag för dyra pengar måste söka tillstånd, men ändå kunde tvingas att riva dämmet på egen bekostnad och ersätt skador som uppkommit på grund av rivningen (sinade brunnar, sättningar i byggnader och ev. ras). Kamreren gjorde en snabb kalkyl där han utöver skadorna också räknade in att fastighetens försäljningsvärde genom åtgärderna i stort halverades. Han ansåg att ersättningar för orsakade skador var oöverskådliga. I det läget kunde banken inte bevilja min ansökan.
Under hela min livstid har jag varit noggrann med att göra rätt för mig och i tid betala räkningar, amorteringar och räntor. Genom myndigheters ingrepp i mitt liv är jag inte längre en betrodd bankkund. Jag har på gamla dar´ blivit livegen.
Så länge processen pågår är min fastighet osäljbar, såvida jag inte vill lägga pengar till för att bli av med den. Om jag på grund av ålder eller sjukdom inte längre orkar med skötseln av fastigheten måste jag ändå behålla den och se den förfalla. All denna omänskliga behandling beror på myndigheters orättfärdiga beslut. Att vattnet har en så god kvalitet att det är tjänligt som livsmedel, och att vattendragens ekosystem är i balans, samt rymmer många fridlysta, rödlistade och sällsynta arter, och att dämmen aldrig utgjort hinder för vandringsbenägna fiskar spelar ingen roll. Det skall ändå processas in absurdum.
Några få länsstyrelser har förstått hur förelägganden kränker privatpersoner och gjort ett uppehåll i processerna, men allt för många är helt empatilösa och har inte förmågan att se konsekvenserna av sitt handlande.
Det svenska trygghetssystemet benämns ofta i berömmande ordalag från utlandet. Det är ett trygghetssystem som inte omgärdar oss. Nä, åt oss är istället givet sömnlösa nätter. Nätter då vi oroar oss om en oviss framtid. Frågor som ”kommer vi att kunna sätta mat på bordet” och ”kommer vi att bli hemlösa” är numera ständiga följeslagare.
Politiker talar ofta och gärna om att de arbetar för att få ner självmordsbenägenheten Genom att beröva människors deras livsglädje och möjligheter att påverka sin egen situation, rasera deras livsgärningar och skapa livegenskap förstärks istället suicidtankar. Så länge politiker i regeringsställning inte ha för avsikt att stoppa myndigheters övergrepp mot privatpersoner är prat om att bekämpa självmord bara tomma ord.
Gunnar Olsson, Ugerups Mölla