Det kom ett mail till SVAF från Anders Ahlernius som skrev:
Vi, två ägare av ett mindre vattenkraftverk, vill göra våra röster hörda i vad vi tycker är en debatt som fått slagsida. Vi vore tacksamma om du tog dig tid att läsa igenom detta brev. Har du tid, vore vi tacksamma för svar och synpunkter, även om detta inte är nödvändigt. Läs och begrunda.
Vattenverksamhetsutredningens betänkande av den 1 oktober 2013 är ett allvarligt hot mot svensk vattenkraft i allmänhet och småskalig sådan i synnerhet. I princip vill den göra sig av med all vattenkraft, men man får förmoda att den inte rår på våra största kraftverk. De står ju för all del för basen i vår energiförsörjning. Värre är det för de övriga verken.
Enligt SOM-institutets undersökning om svenska folkets åsikter om vattenkraft, anser 46 % att vi skall satsa mer, 41 % anser att vi skall behålla dagsläget,
4 % tycker att vi skall minska, 1 % att vi skall avskaffa den helt. 8 % har ingen åsikt. Det finns således ett massivt, folkligt stöd för vattenkraften i Sverige.
Låt oss se på några av argumenten för denna nedmontering av en av våra populäraste, stadiga och rena energikällor, och också fundera kring vilka motiv som driver denna nedläggningsiver. Troligtvis är det en blandning av vildmarksromantik, snäva egenintressen hos sportfiskare, ensidiga biologiska ståndpunkter, okunskap om levnadsbetingelser på landsbygden och – inte minst – ren avundsjuka. Det finns säkert de som tror att vattenkraften enkelt snurrar in pengar åt lättjefulla ägare.
Energi
Vattenkraften svarar för cirka 45 procent av den svenska elproduktionen, och utgör tillsammans med kärnkraften basen i det svenska energisystemet. Utmärkande för vattenkraft är dess förmåga att snabbt kunna reglera produktionen efter skiftande behov, något som varken kärnkraft eller vindkraft klarar. Alternativet till vattenkraft är gaskraftverk eller kolkraftverk. De har nästan samma reglerpotential.
Utbyggnad av den storskaliga vattenkraften tog verklig fart under 1940- och -50 talet, och skälet för detta var inte primärt att förse landet med billig el, för vid den tidpunkten hade det varit billigare med oljekraftverk. Det starka motivet var att bygga en säker och inhemsk energikälla, som fungerade även vid krig och avspärrning. En situation som var högst aktuell då och som naturligtvis kan bli det igen.
Den småskaliga vattenkraften har betydligt äldre anor då den fungerat som lokal kraftkälla till sågar, kvarnar, gruvpumpar, hammare och industrier kanske så
tidigt som i Jan Guillous bok om Arn, redan på 1200-talet i Forsvik. Det är de som är kvar av dessa dammar med vattenhjul och turbiner för direktdrift, som senare försetts med elgeneratorer och som man i utredningen nu vill ifrågasätta. Det är en högst märklig tes att driva. Något som stått i naturen så länge och verkat i människors tjänst kan väl inte på 2000-talet hux flux ha blivit ett problem? De små kraftverken fungerar än i dag som lokala kraftkällor, fast nu anslutna till elnätet, där deras närvaro minskar förlusterna och stabiliserar elförsörjningen. Att, som utredningen föreslår, miljöpröva hela verksamheten enligt 2000-talets normer förefaller ungefär lika begåvat som att ifrågasätta den fortsatta existensen av hus i Jugendstil därför att de inte uppfyller 2000-talets byggnorm.
Den småskaliga vattenkraftens energiproduktion anges som liten, cirka 5 % av landets totala elproduktion. Det kan tyckas litet eftersom det jämförs med ett så stort tal. Men stängs den ned kommer motsvarande elmängd att produceras med kol, gas eller olja i Sverige eller utomlands. De ökade utsläpp till atmosfären som detta medför motsvarar vad som släpps ut från en femtedel av Sveriges rullande fordonspark, personbilar, bussar, lastbilar, traktorer, entreprenadmaskiner etc. tillsammans, och det är ju inte så litet, och sådan produktion tär dessutom på vårt klots ändliga resurser
Miljö
Utredningen påstår att vattenkraften påverkar miljön negativt, och att det bästa vore att riva ut dammar och återskapa tidigare fria flöden. Men man kan likafullt resonera kring att de dammar som finns, över tid har blivit en integrerad del av en annan naturtyp än den som fordom fanns, med en annan men inte mindre värdefull flora och fauna än den i de tidigare strömmande vattnen.
Vad säger ornitologerna? Många av dessa dammar är betydelsefulla övervintrings– och häckningsplatser för allehanda fågelarter.
Skall man hårdra resonemanget finns det knappast en enda yta rörd av människor som inte är negativ ur miljösynpunkt. I så fall vore ju, till exempel, alla hårdgjorda ytor i våra tätorter rent förfärliga.
Fiske
Det organiserade sportfisket har energiskt bevakat vattenkraften, och lobbat hårt för att få den undanröjd. Detta är definitivt ett särintresse; i bästa fall skulle man kanske kunna återskapa lokaler för s.k. ädelfisk. Man hävdar då att sportfisket är en väsentlig del av turist-och friluftslivet i landet. Det är dock så att ädelfiskbestånd är sköra, de tål inget hårt fisketryck, och följaktligen måste fisket bedrivas restriktivt; det betyder att det knappast blir det populära folkfiske man utmålar, utan snarare ett begränsat fiske för aficionados.
Det billiga och populära fritidsfisket för den breda allmänheten: mete och spinnfiske efter abborre och gädda, bedrivs bäst i de lugnare och större vattensamlingar som genereras av vattenkraften. Dessutom kommer flertalet fritt rinnande åar att upphöra som säkra kanotleder för folkflertalet; kvar blir forsrännare med störthjälm i kajak.
Ålens tillbakagång skylls ofta på ”utbyggd” vattenkraft. Detta är ett märkligt påstående. Fram till sjuttiotalet fanns en uppsjö av sågar, kvarnar och mindre kraftverk spridda över landet, och trots detta fanns det massor av ål – som hittade långt upp i sjösystemens mest avlägsna tjärnar. Ålens minskning i mitten av åttiotalet sammanföll med ett minskat utnyttjande av kraften i mindre verk.
Att dessutom, som Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson (SR, P1), tala om ”turbiner som mal fisk till köttfärs” är en våldsam överdrift. Fiskar är anpassade till att undvika strömmar de inte kan hantera. Vi har aldrig sett rester av ”söndermald fisk” nedströms vår turbin. Någon gång per kvartal kan vi finna död fisk på vårt galler, men den har då alltid varit skadad, till exempel av gäddbett.
Kulturhistoria
Många av de dammanläggningar och vattenverksamheter som finns har gamla anor – ibland ända från medeltiden. De ingår som en levande del i den omgivande landsbygden, och uppfattas där som ett positivt inslag. Har utredningen varit i kontakt med de myndigheter som bedriver vård av kulturhistoriska industriminnen? Det vore intressant att höra deras åsikter.
Lands- och glesbygdsverksamhet
behövs för att få folk att bo kvar i en alltmer avfolkad landsbygd. Våra mindre kraftverk må synas självgående, men de kräver daglig tillsyn och fortlöpande underhåll, reparationer och service, som i sin tur gynnar företagsamhet i närområdet. Att stänga ner dessa småföretag, utspridda på lands-och glesbygd i framförallt syd – och mellansverige, vore ytterligare en i raden av landsbygdsfientliga åtgärder. Det ligger också en fara i att man gör sig urarva den kunskap och de erfarenheter som turbintillverkare och reparatörer besitter.
Uppenbarligen finns det från urbant håll en idé om vårt land som en glest befolkad vildmark. Sanningen är att hela vårt land, från norr till söder, är ett kulturlandskap, där varenda tall-och granplanta är inräknad i vår hushållning. Vi har oåterkalleligen format hela den svenska naturen för människans fortlevnad. Vill man avsätta särskilda områden till ”orörd” natur, må detta ske i ordnade former, mot utbetald skälig ersättning till de som får avstå mark och anläggningar, och inte som ren konfiskation. Skall miljökonsekvensbeskrivningar utredas, så låt då den utredande myndigheten stå för kostnaderna. Dessa utredningar är dyra, så dyra att kraftverksägaren kan finna det meningslöst att fortsätta driften. I så fall kan ett sådant utredningskrav komma att fungera som en förtäckt nedläggning.
Rättvisa
Den föreliggande utredningen framvisar ett ensidigt och närmast kafkaliknande ställningstagande i sin raseringsiver. Om utredningens förslag ginge igenom, och myndigheten – staten – bestämmer sig för att följa dess råd, infinner sig den absurda situation där en myndighet – energimyndigheten – uppmuntrat och tryckt på att kraftverksägare, i princip, skall renovera sina verk i nyskick, till mycket höga kostnader, för att dessa skall komma i åtnjutande av de elcertifikat som staten beredvilligt utbetalar för att stödja denna gröna och miljövänliga energikälla. Sedan rycker man mattan undan fötterna på dessa företagare med näst intill absurda krav på nedläggning och utrivning. Ett exempel: enligt utredningen skall en kraftverksägare kunna bli skyldig att riva ut sin damm, stå för dessa kostnader, samt dessutom bli skyldig att betala skadeståndsersättning till omgivningen som ju, fullt naturligt, upplever frånvaron av dammen som en stor förlust. Naturivrarna må vara nöjda med att naturen återställts till en status den kanske inte haft sedan medeltiden, men det är nog ganska säkert att detta tillstånd inte uppskattas av de som metat och paddlat där. I vårt aktuella fall skulle dammens utrivning resultera i en smal strömfåra, djupt inbäddad vass-och kaveldunsbeklädd sankmark. De femkilosgäddor som tidigare tagits där vore historia.
Att rasera fullt funktionsdugliga, av myndigheter uppmuntrade anläggningar, där enskilda företagare lagt ner stor möda och satsat stort personligt kapital, är inget annat än djupt orättvist och dessutom synnerligen oförnuftigt.
Töreboda den 17 december 2013
Anders Ahlenius (kraftverksägare, med stort och livslångt vatten-och fiskeintresse)
Holmens Gård 15, 545 93 TÖREBODA
0506 53080, 073 0369941
Per Knudsen (civilingenjör-elkraftteknik, mångårigt verksam inom elproduktion)
Östervallagatan 27, 620 30 SLITE
per.haugraini@gmail.com
0498 222024, 0705 291552