Den 12 augusti kom två domar som – om de håller vid överklagande till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) eller om MÖD inte beviljar prövningstillstånd – kan innebära skillnad för de som har gamla, inte nämnvärt ombyggda vattenkraftanläggningar och åberopar “urminnes hävd”. Domarna har överklagats av Älvräddarna och Sportfiskarna.
Utdrag ur domskäl och dom Allareds mölla
Åsikten att urminnes hävd är en rättighet som kan jämställas med ett tillstånd har fått gensvar i senare års rättspraxis. Denna bedömning får anses ha visst fog för sig då det är rimligt att ge det enskilda intresset företräde då det föreligger osäkerhet beträffande rättsläget. De rättsfall som f.n. får anses vägledande beträffande urminnes hävd (och privilegiebrev) är Mark- och miljööverdomstolens domar den 19 april 2012, MÖD 2012:26 – 28. Ledning kan även hämtas bl.a. från rättsfallen rörande Lövdala kvarn (M 6301-13), Blomfors kraftverk (MÖD 2007:39) och Blankaströms kraftverk (M 632-13).
Sammanfattningsvis gäller enligt praxis att urminnes hävd anses utgöra en med tillstånd jämförbar rättighet vad gäller vattenanläggningar, men att det ankommer på verksamhetsutövaren att styrka att urminnes hävd föreligger och att senare ombyggnader av någon omfattning av en äldre vattenanläggning inte sällan gör att vattenanläggningen inte längre har sådan utformning att urminnes hävd kan åberopas. Då de flesta äldre vattenanläggningar för utvinning av vattenkraft harbyggts om och modifierats för turbindrift efter förra sekelskiftet gör sistnämnda förhållande att urminnes hävd mycket sällan kan åberopas framgångsrikt.
Vad gäller den fortgående vattenverksamheten vid en vattenkraftsanläggning – dvs. bortledande av vatten samt reglering av vattenstånd och vattenframrinning – har i de ledande rättsfallen korrekt konstaterats att en ansökan om lagligförklaring endast kan avse en vattenanläggning (jmf 18 § MP) och att en prövning av den fortgående vattenverksamheten därför ska ske enligt de vid prövningstillfäller gällande bestämmelserna. Samma förhållande gällde enligt 1983 års vattenlag (jfr Rolf Strömberg: Vattenlagen, en kommentar s 77). Det anförda tar emellertid endast sikte på vad som gäller för prövning och har ingen bäring på omfattningen av urminnes hävd. Istället gäller att urminnes hävd – om institutet accepteras som en med tillstånd jämförbar rättighet – även omfattar den fortlöpande vattenverksamheten.
Även här gäller emellertid självklart att det åligger verksamhetsutövaren att visa att vattenverksamheten bedrivits på samma sätt och inte ändrats på något mer betydande sätt under åren. Som angetts ovan är verksamhetsutövaren bevisskyldig för ett påstående om urminnes hävd. Hasse Eriksson har i målet åberopat sina egna iakttagelser sedan barnsben, i föregående stycke nämnda avgöranden samt handlingar som upprättats 1932 inför nämnda process. Sistnämnda handlingar ger vid handen att håll- och intagsdammarna samt intags-, utskovs- och avloppskanalerna har samma utseende idag som 1932. Inget har framkommit som ger anledning anta att dessa anläggningar förändrats under halvseklet dessförinnan. Den enda förändring som skett under den tid under vilken urminnes hävd kan ha uppstått är vid sådana förhållanden bytet till turbindrift under 1900-talets första hälft. Här har Hasse Eriksson uppgett att de förändringar som härvid skedde på anläggningen endast berörde förhållandena inne i befintlig byggnad/kvarn. Vad som kunnat iakttas styrker denna uppgift. Konstruktionen med sidokanaler gör vidare att det framstår som förhållandevis säkert att bytet till turbindrift inte har påverkat vattenför- hållandena mer än högst ytterst marginellt.
Sammanfattningsvis gör mark- och miljödomstolen bedömningen att vattenanlägg- ningarna för Allareds mölla har varit i princip oförändrade under åtminstone unge- fär 150 år och att de förändringar som skett under denna tidsperiod inte påverkat förhållandena på något beaktansvärt sätt. Vid sådana förhållanden får anses att såväl befintliga vattenanläggningar som den fortlöpande vattenverksamheten är laglig till följd av urminnes hävd och därmed skyddad av rättskraft.
Den rättskraft som gäller för ett tillstånd avser enligt 24 kap. 1 § miljöbalken de frågor som har prövats i domen eller beslutet. Den urminnes hävd som här grundar lagligheten innefattar ingen faktisk prövning av verksamheten. När urminnes hävd accepteras som en med tillstånd jämförbar rättighet måste emellertid anses att även den vattenhushållning och det sätt som verksamheten skötts i övrigt under hävdetiden omfattas av rättskraften. I förevarande fall får anses tillfredsställande utrett att driften av Allareds skett på i allt väsentligt samma sätt som nu under hävdetiden.
Som framgår av 26 kap. 9 § 3 st miljöbalken får tillsynsmyndigheten vid sådana förhållanden inte begränsa rättskraften. Länsstyrelsens föreläggande ska därför upphävas. Läs domen här!
Horsabäcks kvarn – utdrag ur dom och domskäl
Vattenbortledningen på slutet av 1800-talet skedde för drift av kvarn och såg. Under 1900-talet har verksamheten successivt förändrats och utgörs nu helt av elkraftsproduktion. Yvonne Rudinsson har gjort gällande att sättet för och omfattningen av vattenbortledning inte har förändrats när verksamheten som sådan har förändrats. Detta påstående framstår dock inte som sannolikt. Istället torde det helt säkert vara så att – som även länsstyrelsen anfört – den tidigare mera intermittenta vattenbortledningen har ersatts av en mer kontinuerlig sådan. Detta har ofrånkomligen medför konsekvenser för vattenframrinningen förbi kvarnen.
Anläggningen och driften av denna har också förändrats när en fiskväg utfördes 1996.
Det anförda leder till bedömningen att den verksamhet som idag bedrivs vid Horsabäcks kvarn inte kan anses laglig till följd av urminnes hävd. Samtidigt gäller emellertid att dämmet, den i sammanhanget mest betydelsefulla anläggningsdelen, får anses laglig och att anläggningen kompletterats med en modern och – såvitt framkommit – väl fungerande fiskväg genom vilken enligt uppgift släpps ett flöde motsvarande medellågvattenföringen (eller tillrinningen om den är mindre). En tillstånds/laglighetsprövning av anläggningen skulle därför sannolikt inte medföra någon beaktansvärd förändring varken vad gäller driften eller anläggningarnas utseende. En domstolsprövning framstår därför som föga angelägen. Vid sådana förhållanden får länsstyrelsens föreläggande anses vara mer ingripande än vad som behövs (jfr 26 kap. 9 § miljöbalken). Länsstyrelsens beslut bör därför upphävas. Läs domen här!