Trots mycket tydliga politiska avsikter och beslut fortsätter myndigheterna att i olika grad motarbeta vattenkraften. SVAF kräver nu att politikerna styr upp genomförandet av vattenkraftöverenskommelsen, annars kapsejsar arbetet med den nationella planen.
Inför Svensk Vattenkraftförenings (SVAF) årsmöte 6 april vill vi på nytt fästa uppmärksamheten på att 2018 års överenskommelser och riksdagsbeslut om vattenkraft och vattenmiljö riskerar att inte kunna genomföras som var tänkt. SVAF vill därför ställa fem frågor och komma med fem förslag där vi önskar höra hur de politiska partierna ställer sig. Tanken är att ta upp detta på årsmötet, antingen av en företrädare för respektive parti eller i form av ett skriftligt svar.
Det har länge stått klart och de senaste månaderna har det bekräftats gång på gång. Främst de fem regionala vattenmyndigheterna (Vm) och många (flertalet?) länsstyrelser (lst) men också Havs- och vattenmyndigheten (HaV) obstruerar de beslut om vattenkraft och vattenmiljö som riksdag och regering fattade 2018.
Om inte vattenkraftöverenskommelsen ska kapsejsa måste politiken, riksdag och regering, agera omgående och kraftfullt. SVAF pekar här på de just nu viktigaste frågorna för att arbetet med att värna och utveckla vattenkraft och vattenmiljö inte ska gå i stå. Uppenbart är att riksdag och regering måste ta ett mycket större ansvar för genomförandet än vad som är vanligt, myndigheterna måste berövas sina möjligheter att fortsätta att motarbeta vattenkraftöverenskommelsen och de politiska beslut som följt.
- Äldre rättigheters rättskraft godtas inte
Vid de informationsmöten om den nationella planen (NAP), som många lst anordnat, hävdar de att urminnes hävd inte har rättskraft. Lst påstår att möjligen kan anläggningen (damm, byggnader m m) vara laglig men inte verksamheten (=driften av kraftverket). Lst känner sig därför oförhindrade att förelägga verksamhetsutövaren att antingen söka tillstånd för verksamheten eller stoppa driften. Vidare hävdar lst att kraftverk med urminnes hävd inte utan tillstånd kan drivas till dess prövningen enligt NAP är klar.
Detta strider direkt mot riksdagens beslut 13 juni 2018. I den nya 5 a § i MP står “En verksamhet som bedrivs i enlighet med en urminnes hävd, ett privilegiebrev eller en annan sådan särskild rättighet … ska anses bedrivas med stöd av en rättighet som har tillkommit enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken …”.
I proposition står samma sak: “Om en verksamhet bedrivs med stöd av urminnes hävd, privilegiebrev eller annan äldre s.k. särskild rättighet, ska den rättigheten anses ha tillkommit enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken.” (s 1 – 2) “Verksamheter som bedrivs med stöd av s.k. äldre rättigheter bör därför på ett enkelt sätt komma in i ett system där denna äldre rättighet synliggörs och erkänns …” (s 109 – 110). “Förslaget innebär att tillsynsmyndigheten inte längre ska förelägga verksamhetsutövare att söka tillstånd om anläggning och drift saknar tillstånd men bedrivs med stöd av särskilda äldre rättigheter.” (s 183)
Civilutskottet förtydligar detta genom att understryka att rättskraften gäller “även om det genomförts förändringar av den teknik som verksamheten använder.” (s 18)
Att notera är att såväl lagtexten som propositionen och civilutskottet talar om “verksamheten”, dvs driften av kraftverket.
Fråga 1: Har myndigheterna något stöd för att inte erkänna att urminnes hävd (och andra särskilda rättigheter) har samma rättskraft som tillstånd enligt MB?
Förslag 1: Riksdagen tillkännager att regeringen i uppdrag till berörda myndigheter ska klargöra att alla äldre särskilda rättigheter har rättskraft enligt MB.
2 – 3. Ramen 1,5 TWh överskrids flerfaldigt; ingen vattendragsvis fördelning i NAP
Vattenmyndigheterna klargjorde redan före riksdagsbeslutet att de inte tänkte bry sig om den ram på 1,5 TWh för produktionsminskningar pga miljöåtgärder som den nationella strategin för vattenkraft, propositionen och därmed riksdagsbeslutet lägger fast. Samrådsunderlaget 180502 landade (efter en justering) på 6,8 TWh. I början av 2019 har Vm i en ny rapport (med en svårbegriplig sifferexercis) hamnat på 4,5 – 5,5 TWh Förutom att detta är direkt i strid med de politiska avsikterna och besluten innebär det också att Vattenkraftens Miljöfond drar sig ur energiöverenskommelsen. För fonden är ramen 1,5 TWh ett absolut krav.
För att den nationella planen ska få en vägledande funktion måste de 1,5 TWh eller 2,3 % fördelas på vattendrag = avrinningsområden = prövningsgrupper. Detta gjordes under hösten 2018 av de tre NAP-myndigheterna och presenterades i en förstudie 181015. Där sattes ramen 1,2 % för de stora Norrlandsälvarna och 6,5 % för de mindre vattendrag där den småskaliga vattenkraften finns. I början av 2019 tycks HaV fått kalla fötter och står inte längre bakom förstudiens förslag. Det innebär att det inte finns några ramar för åtgärder i de enskilda vattendragen, därmed är fältet fritt för myndigheterna att driva hur långtgående krav som helst oavsett vad den sammanlagda nationella produktionsminskningen blir.
Fråga 2: Finns det någon slags produktionsminskning som inte ska räknas in i de 1,5 TWh?
Förslag 2: Riksdagen tillkännager att regeringen i uppdrag till berörda myndigheter ska klargöra att all planering ska ske med iakttagande av ramen 1,5 TWh.
Fråga 3: Finns det något skäl att inte fördela ramen 1,5 TWh på enskilda vattendrag? Finns det något skäl för att inte ge en sådan fördelning rättskraft?
Förslag 3: Riksdagen tillkännager att regeringen i uppdrag till berörda myndigheter ska klargöra att deras förslag till NAP ska innehålla en fördelning av produktionsminskningarna på vattendrag (dvs prövningsgrupper) så att regeringen sedan kan fastställa detta.
- Klassning som Kraftigt Modifierat Vatten (KMV) utnyttjas inte
Det finns inga tecken på att Vm bryr sig om det tidigare uppdraget (161006) att se över KMV-klassning och undantag, tvärtom. Vm skyller på många saker, främst bristande resurser (vad har man gjort i 15 år?), att man saknar vägledning från HaV (men både EU- och svensk rätt är tydlig, se nedan), att man är bunden av vattendirektivets sexåriga förvaltningscykler (det är man inte alls). Resultatet kommer att bli att först i slutet av 2021 kommer ett litet antal vattenförekomster ha setts över vad gäller statusklassning och normsättning – och NAP-omprövningarna kan inte starta.
Nu talas det dessutom om att regeringen inte avser att följa riksdagsbeslutet om att ge myndigheterna i uppdrag att utnyttja möjligheten till KMV-klassning och undantag fullt ut. Det sägs också ofta att det inte är KMV utan undantag som ska användas.
Riksdagens beslut är entydigt: “… ålägga de berörda myndigheterna att fullt ut utnyttja det utrymme som EU-rätten ger i fråga om att klassa vattenförekomster som konstgjorda eller kraftigt modifierade och i fråga om undantag från den generella kravnivån.” (s 156)
EU-rätten är tydlig: “Medlemsstaterna får definiera en ytvattenförekomst som … kraftigt modifierad när a) de förändringar i förekomstens hydromorfologiska egenskaper som vore nödvändiga för att uppnå en god ekologisk status skulle få en betydande negativ inverkan på … verksamheter för vilka vatten lagras, t.ex. … kraftproduktion…” (artikel 4.3). Vattenförvaltningsförordningen är närmast en direkt översättning av detta men anger att “Vattenmyndigheterna ska …” (4 kap 3 §). [våra kursiveringar]
KMV är den mekanism som EU-rätten tillhandahåller för att olika intressen ska kunna avvägas mot vattenmiljön, inte bara kraftproduktion utan en rad andra samhällsintressen. Det är den mekanism som måste användas för att hålla sig inom den politiskt beslutade ramen 1,5 TWh.
Fråga 4: När och hur får politiken myndigheterna att följa de politiska avsikterna och besluten?
Förslag 4: Riksdagen tillkännager att regeringen ska utnyttja EU-rättens möjlighet att själv förklara alla vattenförekomster som berörs av kraftverk och regleringsdammar som KMV.
- Föreskrifter, vägledningar m m strider mot riksdagsbeslutet
Genom riksdagsbeslutet fastslås propositionens detaljerade formuleringar om att “Berörda myndigheter ska … få i uppdrag att utveckla sitt vägledande material …” (s 76). Främst HaV har ett stort antal föreskrifter, vägledningar m m som direkt strider mot riksdagsbeslutet och som dessutom har mycket svag eller ingen förankring i EU-rätten. En nyckelroll spelar även Energimyndighetens ER 2016:11, som har mycket allvarliga begränsningar och felaktigheter.
Det som hittills kommit fram av/om HaV:s arbete med att revidera sina styrdokument tyder mest på att det är ytlig puts och inte den förändring i grunden som är den politiska intentionen. Även här talas det om att regeringen inte avser att följa riksdagsbeslutet om att ge myndigheterna i uppdrag att utveckla (=revidera) sina styrdokument. Detta innebär också att den vägledande roll som riksdagsbeslutet ger NAP förfuskas.
Eftersom EU:s vattendirektiv, dess bilagor och de många CIS-dokumenten (Common Implementation Strategy) är synnerligen utförliga är de svenska styrdokumenten överflödiga. Finns något undantag kan regeringen infoga detta i lämplig förordning. SGU:s och SNV:s mycket “sparsmakade” styrdokument visar en helt annan myndighetskultur.
Fråga 5: Finns det något argument för att den svenska vattenförvaltningen inte skulle klara sig med befintliga EU-dokument?
Förslag 5: Riksdagen tillkännager att regeringen ska uppdra åt berörda myndigheter att slopa de föreskrifter, vägledningar m m som rör vattenförvaltningen.
Uppsala 3 april 2019
Thomas Sandberg, ordförande Svensk Vattenkraftförening
thomas.sandberg@svenskvattenkraft.se, 072 731 86 50